Ner till helvetet och tillbaka

Jag har alltid sagt att man måste ner om helvetet och vända för att på riktigt kunna smaka på hur lycka och framgång smakar. Själv har jag haft en jäkla resa i Stockholm som gjort att jag omvärderat mig själv och mitt liv. Livet var inte snällt mot mig där och jag kom tillbaka till Skåne med en trasig själ och dumma tankar om mig själv. Det tog ett tag innan jag kände att jag var på fötter igen och hade hittat tillbaka till lilla Anna. Musiken i Stockholm var bra. Privatlivet var jävligt kasst.

Och nu har jag haft två coola dagar med spelning på Ystads Teater och Palladium i Malmö. Konserten på Palladium i kväll spelades också in av ett filmteam och förhoppningsvis blir det en dvd av materialet om jag känner mig bekväm med det.

Jag har jobbat med sköna människor som är riktigt bra på sina jobb och jag har njutit varje sekund av att få ha så proffsigt folk runtomkring mig!

Innan konserten idag hamnade jag i fosterställning i soffan i logen och ångestgrät en stund över mitt liv. Jag var nervös och var rädd för att människor skulle ha förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. Därefter klappade jag till mig själv i ansiktet några gånger och bad mig själv att rycka upp mig och bara vara mig själv när jag väl skulle kliva upp på scen. Det gick bra, jag var nervös men det gick bra.

Det är någonting speciellt med att vara jag idag. Jag enormt tacksam för allt stöd jag har fått och jag vet inte var jag ska börja tacka så jag tackar alla!

Eftersom livet varit så knasigt för mig ett tag så behöver jag lära mig att vara mer snäll mot mig själv. Det låter enkelt men jag har insett att det är så förbannat svårt. Ge mig tid bara, så ska ni se att det ordnar upp sig.

Inget påklistrat, inget konstlat.

Idag spelar jag på Ystads Teater och i morgon på Palladium i Malmö.

Jag ser tillbaka på min artistkarriär och kommer på att sist jag spelade på Ystads Teater var december 2009 då jag släppte min första platta Va Fan. Det var långt ifrån mitt bästa gig och långt ifrån att jag var på rätt plats i min dröm. Men jag började där.

Jag minns när jag gick upp på scenen och att jag funderade över vem jag skulle vara, för det var så jag uppfattade artisteriet. Att man tar på sig en köttklänning eller visar pattarna för att få uppmärksamhet.
Idag är jag någon helt annan stans i mitt medvetande. Jag har insett att jag sover gott om natten om jag är mig själv, hela vägen. Inget påklistrat, inget konstlat.

Och konstigt nog fungerar det. Jag har sagt och gjort väldigt många knäppa saker genom åren och jag kan erkänna att jag inte står för allting idag. Men jag har gjort en jävla resa och jag är stolt över mig själv att jag tog mig själv i handen och bestämde mig för att göra resan tillsammans med mig själv. Att inte lämna mig själv hemma när jag står på scen.

Det är stora dagar denna vecka och jag är tacksam. Mer tacksam än jag tror att ni kan föreställa er.

Februariångest

Jag har haft diskussioner med andra vänner som också arbetar i underhållningsbranschen och oftast kommer vi fram till att man få en släng av februariångest i februari varje år. Detta är innan det finns någon bra plan för året, innan turnén är satt och innan man vet hur deklarationen och momsen kommer att behandla en.

Kanske gäller detta alla företagare, inte vet jag.

För min del är det oftast så att jag sitter och bokar större delen av mitt musik-år i februari-mars och det innebär att det är en oviss tid. Jag tappar varje år min tro på det jag gör och varför jag gör det. Varje år känner jag mig som en fjortonåring med en dröm om att bli astronaut. Utan någon som helst vettig plan och vuxen inställning till livet. I februari får jag sota för att jag bara kör på mina drömmar utan att ens fundera över att det finns andra alternativ hur jag skulle kunna leva livet.

Vilken vettig 25-åring tänker inte på någonting annat än musik? (klart att jag tänker en del på mat och kärlek men ni fattar poängen..)

Det jobbigaste är kommentarer där människor frÃ¥gar om jag inte ska skaffa mig ett “riktigt jobb”. Jag tror inte att jag ska det. Jag ska nog hÃ¥lla pÃ¥ och tramsa mig resten av livet. Jag har för mycket känslor som bubblar inom mig för att jag ska kunna lägga musiken Ã¥t sidan och bara vara Anna Hertzman med 40 avklarade högskolepoäng och 15 ofärdiga.

Jag kommer på mig själv att jag har varit så fokuserad på mina drömmar så jag har glömt bort att det finns andra saker jag drömmer om. Det har funnits så mycket fokus och så hårt slit i mitt liv de senaste åren så jag har glömt att jag vill annat också. Jag har alltså nu fattat att man kan göra andra saker vid sidan av en bra och fokuserad målbild. Att träffa vänner, uppleva nya platser och bara vara någon annan än mitt jobb.

Men om sanningen ska fram så är jag kanske helt jobbfri kanske 1 timme om dagen. I snitt. Jag lever med och i detta alltid och hela tiden. Det är nog inte bra för varken kroppen eller själen men jag kan inte låta bli. Jag har bestämt mig så förbannat hårt för mina mål så jag inte vågar släppa dem mer än i några minuter.

Jag läser igenom det jag skrivit i detta inlägg och inser att jag är galen. Februariångesten gör att jag får panik över att jag lägger alla mina vakna tankar på någonting som har så lång väg kvar. Någonting som kanske inte ens kommer vara mitt yrke för livet. Tänk om jag någon dag byter bransch och inriktning i livet och då inser att jag mellan 18-30 år inte gjorde någonting annat än att leva för min musik.

Fast jag kanske då också är nöjd med att jag gjort allt jag kunde, och lite till.