Anna Hertzman

Benny går två steg bakom mig och gråter när jag kör hemifrån. Benny nattar mig på kvällen och ger mig den blötaste tänkbara kyss. Alla pekar på Benny på stan för att de tycker att han är liten. Benny är en vacker chihuahua som räddar mig i alla tråkiga stunder. Han är mitt livs stora kärlek och han bekräftar mig som ingen annan kan.

Man ska inte ha husvagn. Man ska ha hund. Då behöver man aldrig oroa sig för att han är sur och vresig när man kommer hem.

Så ja. Nu är det spikat.

Det blir releasekonsert i Ystads Teater den 27e december.

Skivan släpps den 14e december.

Tjoho!

Jag har aldrig haft så mycket unika läsare på min blogg som jag har nu och det känns som att det kan dras en parallell till mitt livs misär och att folk gärna läser om det.

Jag kan säga att jag skriver det för du ska läsa det. Så tack ska du ha!

Jag hade världens bästa utekväll igår. Det känns som att det är precis vad jag behöver nu. Jag fick göra allt jag tycker är kul.

Jag fick dansa, dricka groggar, röka, titta på halvnakna brudar utan integretet och pruta på taxiresor.

Jag fick träffat vänner som det aldrig funnits tid till innan och jag fick känna mig wild n’ crazy mellan varven. Kan vara att jag är hemmablind, men ingenting står upp emot ett Grease-medley.

Såhär såg det ut på ett ungefär:

Jag hinner bara precis komma innanför dörren hos Herr B och han tittar förundrat på mig och säger:

“Har inte din röv krympt mycket sedan vi sågs sist?!”

Tack!

Det finns en reklam på tv där fem hundar skäller efter varandra så det låter som en jullåt. Matilda säger:

“Asså hur har de gjort detta?! Jag fattar inte hur de har spelat in det?!”

“De har plockat in det i datorn och pichat skällen bara. Alltså höjt eller sänkt i toner.” 

“VA?! Jag trodde att det var på riktigt!”

“Matilda. Ledsen att säga det men Tomten finns inte heller!!”

I can’t remember what I planned tomorrow
I can’t remember when it’s time to go
When I look in the mirror
Tracing lines with a pencil
I remember what came beforeI wanted to think there was endless love
Until I saw the light dim in your eyes
In the dead of the night I found out
Sometimes there’s love that won’t survive

Huh!

Jag har nog själv aldrig förstått det här med bloggandet. Många säger att jag säljer mig själv för mycket. Jag mår bra av detta, på något konstigt vis.

Men i alla fall så har det varit en bra kväll. Matilda och jag delade våra sorger över en pizza och ett glas mjölk. Sedan fick vi fint besök och jag började röka på allvar idag. En helt ny tändare och med bättre och mer bestämda halsbloss.

Varför inte liksom?! Det känns som att det är dags.

Jag vill bara stänga ögonen och sova i en vecka. Sova bort allt. Sedan efter det så tänkte jag knarka bort mina minnen. Därefter ska jag fortsätta på ett vanligt liv igen.

Det låter sunt.

Första natten är genomliden. Med huvudet hängande över toalettstolen och titta på spyor som inte består av ens en gnutta mat. Revbenen står ut och hela jag skakar. Jag tittar mig själv i spegeln och tänker på vad Mary sade efter att jag hade sagt:

“Det är bara att resa sig upp igen och gå vidare…” 

“Anna, är det någon som kan det så är det du.”

“Jag vet.” 
Det är lite sorgligt hur livet formar oss och vad man har för grundförutsättningar i livet. Jag är tacksam för min mor som fixar en bostad till mig. Jag är tacksam för min familj som finns där och som lyssnar. Utan att döma någon. Utan att säga att någonting är rätt eller fel. Jag får bestämma själv. Det är jag tacksam för.