Anna Hertzman
blogg.annahertzman.se
Ska man gå ur Svenska Kyrkan? Det är så många som säger att man ska göra det och jag känner mig så kluven. Men om jag dör, förhoppningsvis om många år (när alla mina fans ska sjunga “skulle det va jag” på begravningen), får jag inte begravas på kyrkans mark då om jag inte är med i kyrkan? Måste jag gifta mig i Skårby vandrarhem och konfirmera mina barn på Rynge loppis? Vad händer med mig om jag inte är med i kyrkan? Det är ändå 1% av all skatt jag betalar i hela mitt liv som går till kyrkan och jag är där inte oftare än vad jag är i Uzbekistan.. I princip aldrig.
Jag tror inte på Gud. Jag tror inte på något liv efter detta. Jag tror att det är här och nu. Tjäna dina pengar, spendera dem. Skaffa någon du tycker om och älska honom allt du kan. Ta hand om dina vänner och din familj. Värna om dig själv och lyft upp dig själv till skyarna.
Det är här och nu. Inte sen. Inte då. Inte kanske. Säg ja till livet! Men nej till kyrkan?
Startar msn och får detta meddelandet:
“Hej min bredgumpskompis! Hur är det?!”
Det är riktig vänskap.
Tror ni att skånskan fördummar oss? Om man tittar på tecknad film så är det alltid de tjocka och korkade figurerna som pratar skånska. Tror ni att jag hade uppfattats som klokare om jag inte hade varit från Skurup? Om jag inte hade diftongerat som en urfinne? Jag tror det.
Jag har fått höra att om man inte känner mig så kan man tycka att jag verkar ganska vrickad genom att bara läsa min blogg. Jag tror att jag kan förstå dessa människor och det jag tycker är synd är att jag inte har behovet av att framhäva mig själv som en bra människa. Jag tycker att folk ska upptäcka det på egen hand allt eftersom.
De säger att man blir klokare med åren. Tiden ska göra så mycket för oss och ändå säger fysiker och andra pålästa individer att tid inte finns. Jag förstår ingenting. Därför tror jag inte så mycket på att tiden ska göra mig till en annan människa, dock litar jag fullt på att mina erfarenheter och upplevelser, bra som dåliga, utvecklar mig. Framförallt de dåliga, tyvärr..
Alla ni som läser detta som har gått igenom er pubertet, för att dra ett exempel, känner nog som jag att man helst inte hade gjort om det om man hade fått lov. Puberteten är som ett svart hål i alla människors liv men ändå finns den där. Man skäms för den och älskar den samtidigt. Det är i mellanlandet där man varken visste vem man var eller vad man gjorde. Allting var luddigt och konstigt och man tyckte saker som man idag inte kan förstå sig på. Lite så känner jag mig som, som en pubertet. En berg-och-dalbana som åker upp mot himlen för att snart störta mot marken igen, på en räls men ändå oförutsägbart. Det är ibland då min ålder blir mitt handikapp och jag kanske inte har kommit till vissa insikter i livet som mina äldre vänner, kollegor och övriga kontakter har. Ibland är jag så rysligt rädd för att göra snedsteg så jag känner för att lägga ner allting och bara arbeta anonymt på något kontor i en industristad. För att slippa riskera och blotta mig själv.
Så just nu tror jag att det går ut på att jag ska hitta den gyllene medelvägen. Jag vet inte hur den ser ut men jag vet att den finns där. Säg att den finns där!?
Första dagen i en ny bostad är alltid full med blandade känslor. Den kalla parketten är som att vandra barfota på is och alla mina saker känns som att de tillhör någon annan. Jag saknar vardagliga småting som underlättar i materialistens värld. En tändare för att tända några ljus och en tallrik att äta min mat på. Små ting som gör livet enklare.
Men här kommer jag att trivas. Här ska jag skratta, gråta och ta hand om mig själv.
Jag har precis tittat på musikvideon för Fighta och jag skrattar för mig själv. Den är mysig och det är verkligen en spegel på vad jag står för på något vis. Jag tar på mig den tajtaste kroppsstrumpan och springer så allting bara hoppar och studsar. Jisses! Den är sjukt cool!
Sätt dig ner och ta ett djupt andetag, nu ska jag berätta någonting:
Jag ska inte ut och festa idag. Det är sant.
Jag orkar inte vara bakfull. Jag orkar inte vakna någonstans som inte är mitt hem. Jag orkar inte stå och bli flåsad i nacken och få förfrågan om mitt namn. Men killar/ män/ pågar vid den tidpunkten på dygnet med så mycket jäst vätska i blodet kan varken läsa eller skriva. Det är ett gäng med dyslektiker och impotenta muppar som tror att jag ska gå igång på en kommentar om att han ska göra Vasaloppet. Jag ska åka skateboard genom Skurup, så ingenting imponerar på mig!
Analfabeten har varit igång här också…
Jag överdriver alltid. Alltid, utan undantag. Jag pratade med en kompis som inte bor i skåne och vi pratade om skånevädret. Jag säger att det är sjukt kallt och minst femton minusgrader (det är -1,5 ute). Jag pratar med en leverantör och ska uppskatta mängder på vissa produkter och jag drar till med sådana sjuka siffror. Allting jag ska säga blir en överdrift. Jag ska färga mitt hår idag och skulle beskriva hur hemsk jag såg ut i håret, detta beskrev jag som en fem centimeters utväxt. Fem?! Möjligtivs två-tre millimeter nu när jag tänker efter… Vad händer?! VA?! Vem tror jag att jag är? Sylvester Stallones lillasyster? Eller dotter, där blev det nästan lite kul också.
Ser ni några likheter? (jag vet att jag ser lite speciell ut på bilden. Men man får inte använda så fula ord så jag säger inte mer):
