Anna Hertzman

“Censur är som att leva i bur”

Om jag vaknar sur, vilket är ganska vanligt för en person med världens sämsta morgonhumör, så tar det mig några timmar innan jag är på bana igen.

Men jag kan istället tänka positivt och fundera över resan till Dominikanska republiken jag ska göra i oktober. Helt plötsligt kändes allting mycket roligare! Jag kan ju inte gnabba över vad alla andra tycker, jag måste verkligen lära mig det. Jag måste framförallt ha mig själv som en stöttepelare och jag vet ju faktiskt själv att jag är en underbar person. Även fast det gör mig ledsen många gånger så är det fel. Jag är som alla andra värd att bli omhändertagen, stöttad och respekterad och jag får ha min oas dit jag kan gå när jag känner att det rinner över. Där ingen dömer mig utan där jag bara får lov att vara. Just nu kommer jag att tänka på min bästa vän. Där det är okej att bara vara Anna en stund och bara svära, skrika och spotta. För sen när jag är tillbaka till den vanliga världen så är allt det tråkiga och nedstämda plötsligt bortblåst. Det är den finaste relationen jag har i mitt liv just nu.

Så ja. Då har man sovit i tio timmar och känner sig pigg och frisk som en nötkärna.

Idag ska jag få gjort saker jag annars skjuter framför mig. Ska bli intressant att se om jag lyckas.

Jag fick de fantastiska H&M-checkarna idag som man får när man har ett H&M Clubkort och har handlat som en galning i deras underbara butiker. Det har jag gjort. Det kändes som att få lön när jag fick hem dem i brevlådan och jag kan meddela att jag kommer smälla hela högen inom kort på lite trevliga underkläder och några mysiga sovkläder.

Nu ska jag lägga mig i sängen med datorn i knäet och drömma mig bort till dit jag vill resa januari och februari 2011. Jag vet att det är långt dit men jag vet också att det var absolut för jäkla längesedan jag var på resande fot.

“Du är så himla lik hon Anna Hertzman…”

“Tack. Det är jag som är Anna och jag tar det som en komplimang!”

Jag trivs så himla bra med allting som det är just nu. Kan vi pausa här och bara ha detta kvar, fungerar livet så?

Det går inte att jobba 60 timmar i veckan och dricka några drinkar en lördagkväll mitt i denna arbetspsykos. Kroppen säger nejtack-godnatt och stänger av allt skapande av endorfiner och goda känslor. Det känns som jag har bytt kropp med en stelopererad åttioåring.

Sen att det ligger ett deprimerande snö- och islager över hela  förbannade Skåneland gör mig inte lyckligare…

Jag var hos Madde och Oskar i morse och fick mysa med deras tillskott Lovis.  Hon och jag låg och fes i sängen hela morgonen när Madde pysslade i huset. Hon är min ögonsten. Tant Anna träder fram!

Som ni alla vet vid detta laget så heter jag Maj-Britt i andranamn. Mina föräldrar resonerade så att detta namnet kommer ge mig både skinn på näsan och förmågan att slå tillbaka på de som sparkar på någon som redan ligger ner. Tack!

Men jag träffar en kille, oerhört hemligt vem det är, och han har som hobby att kalla mig för Maj-Britt när jag har piffat till mig och klätt mig fint. Mest för att såga mig vid anklarna.

Men jag bjuder på det.

Mina barn ska heta vanliga bibliska icke-mobbningsbara namn.

Greta rimmar på… Fungerar inte alls.

Han är så fin. Jag tittar honom djupt i ögonen och blir glad ända ut i tårna. Fy fanken vad glad jag kan bli av dessa pigga och glada ögon.

Detta klarar vi. Lovar.

"Ja har alltid vart så god och snäll,
Jag har druckit nattvardsvin men aldrig mer.
Jag har gjort ett barn men jag titta aldrig ner.
Nej ingen har förträngt begär som jag.
Så Sankte Per han sträckte fram armarna och sa

Han sa:
Välkommen hit min vän, välkommen hit till himmelen
Alla vägar har sitt pris, så välkommen till världens tråkigaste paradis!"

ur. Winnerbäcks Alla vägar har sitt pris.