Jag är född självständig tror jag. Hela jag präglas av mentaliteten jag klarar mig själv. Det kommer där någonstans ifrån och med min envishet brukar det visa sig vara ett bra framgångsrecept.
Men alla framsidor har en baksida och ibland är det tufft att vara starkast och den som jonglerar med alla bollar. Ibland vill jag lämna över bollarna till någon annan och lägga mig ner och sova bort ett dygn eller två. Tänk om någon bara hade löst alla problem för mig en dag. Så jag bara kunde luta mig tillbaka och tänka på annat. Tänk om livet vore så enkelt att det alltid finns någon som backar upp en när det börjar bli jobbigt. Att det bara går att stänga dörren för problemen när de uppenbarar sig och leva vidare som om ingenting hade hänt.
Jag tror det är uppförsbackarna som gör livet värt att leva.
Men fråga inte mig. Jag är bara tjugotvå år och ogift.
