Jag sitter i en riktigt svår sits som jag måste ta ställning till. Jag känner att jag varken orkar eller vill men faktiskt måste. När man blir vuxen så finns det saker man måste, då kan du inte rymma från någonting. Du måste betala dina räkningar, fatta dina egna beslut, träna.. Ja, ni vet. Bara massa krav som hänger över en hela tiden och det känns inte alls bra idag. Idag vill jag bara ha en långfilm och ett fluffigt duntäcke i soffan. Ingenting annat. Inget vuxenliv, inget ansvarstagande. Kan man önska sig det?
Jag drog ett skämt om homosexuella igår på spelningen och en kille i publiken missuppfattade nog mig totalt. Jag ska inte skriva detta politiskt utan säger som det är att jag absolut inte har några som helst problem med homosexuella! Det tror jag ni vet om ni tänker efter.
Idag känns det som att jag ligger som en grekisk gud på ett moln och flyger runt. Någon sexig man matar mig med vindruvor och berömmer mig för gårdagens konsert.
Adrenalin är världens bästa drog!
Lyssna här från Guldkanalens morgonsändning
Det här med kräftor är så intressant. Det är en tradition som alla behandlar olika. Jag äter stjärten och klorna. Min käre sambo äter stjärten, klorna, suger ut hela hjärnan och allt annat löst.
Vi sitter och tittar på varandra och han suger allt vad han kan i hjärnan på kräftan och jag hör hur det lossnar en jättebit. Men han viker inte sig för detta, han står upp för sin manlighet till the bitter end.
Kanske därför han är så klok… Inte vet jag…
Ibland känns det som att det är väldigt enkelt att inte tycka om mig och väldigt smärtsamt och krävande att tycka om mig. Inte så att jag inte är värd det men bara det att jag är så komplicerad och egen.
Självständiga människor är dömda att ha en lätträknad vänskapskrets och sova gott om natten. Jag förstår att det inte är så lätt för andra när jag inte släpper in dem utan pekar ut så fort någon tagit ett steg för nära.
Hur kan man vara introvert och öppen samtidigt?
Jag vet inte. Men trivs, det gör jag.
På lördag ska jag spela på Malmöfestivalen, fattar ni?! Det ska bli superkul och det har länge varit en dröm. Lilla Anna som aldrig var lika bra vokalist som de andra tjejerna i kören, ser man på…
Nähä.. Vad ska jag säga. Just nu ligger min inspirationsnivå på minus tretton och jag hittar inte upp. Jag spyr på mitt jobb och på alla förbannade människor som kan säga så otrevliga och nedlåtande saker. Det som stör mig är inte själva kommentaren utan att det finns en uppfattning om att det är ett allmänt ansvar att berätta precis hur man känner över bagateller. Ska jag vara ärlig så är jag stolt över det jag gör och det är ingenting jag skäms över. Finns det folk som retar sig på det så är jag mycket tacksam eftersom för varenda kommentar jag får desto mer inser jag hur glad jag är för att jag inte är född pessimist.
Vi vet ju alla att jag inte är en person som vänder kappan efter vinden så varför i hela friden lägga kraft på att berätta saker för mig som jag fullständigt skiter i och ignorerar? Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort.
Ibland kan jag dra mig för att göra inlägg som dessa för att jag är rädd för att uppfattningen om mig ska förstöras för att jag är irriterad. Men uppfattningen ska vara så att jag ber alla människor, som försvårar min vardag och inte tillför ett skit, att dra åt helvete.
Jag har tagit ledigt nu några dagar och vågar kalla det för en minisemester. Jag ska träffa lite vänner som glömt att jag finns och skita i jobb så mycket jag kan.
Jag är faktiskt fruktansvärt seg. Känner mig som en neandertalare som går runt här hemma och försöker bringa någon form av ordning till oordningen.
Ett tips till er som känner att det stramar lite i kassan är att jobba 15 h om dygnet. Du hinner inte börja tråna efter några snygga skor Eller någon onödigt liten plånbok. Du har exakt samma belopp på kontot som för tre veckor sedan, inget konstigt med det….
