Gästar som gäst på Hamnkrogen

Jag sitter i mitt hotellrum på Abbekås Hamnkrog & Hotell som drivs av familjen Holm/Mellberg som är goda vänner till mig. Ibland gästspelar jag i köket här och får återigen vara kock för några dagar eller ibland till och med veckor.

Men det är det familjära som slår mig och jag sitter med svaret till någonting som är genuint. Det jag menar är att Lotta och Björn jobbar som fan, alltid. Här kommer ingenting gratis. Men ändå har jag kunnat stjäla en burk krusbärsmarmelad och få hembakta frallor. Till och med laxen är hemgravad. Hur får de ihop det? Jag har själv drivit krog och jobbat, minst, tolv timmar om dagen i ett år och vet vad det innebär. Inte för att låta någon skugga falla på mig men här finns det en helt annan kärlek. Jag vill jämföra det med min musik och att det som ryms i min musik kommer från hjärtat. Där gör jag ingenting halvdant längre och där hafsar jag inte ihop någonting för att cashen ska rulla in.

Jag ska sova här i natt, först ska jag titta ut över havet en stund och avundas utsikten som jag definitivt inte har i min tvårummare i Malmö.

IMG_9042

IMG_9062IMG_9054IMG_8999IMG_9024IMG_9034IMG_9066

Februariångest

Jag har haft diskussioner med andra vänner som också arbetar i underhållningsbranschen och oftast kommer vi fram till att man få en släng av februariångest i februari varje år. Detta är innan det finns någon bra plan för året, innan turnén är satt och innan man vet hur deklarationen och momsen kommer att behandla en.

Kanske gäller detta alla företagare, inte vet jag.

För min del är det oftast så att jag sitter och bokar större delen av mitt musik-år i februari-mars och det innebär att det är en oviss tid. Jag tappar varje år min tro på det jag gör och varför jag gör det. Varje år känner jag mig som en fjortonåring med en dröm om att bli astronaut. Utan någon som helst vettig plan och vuxen inställning till livet. I februari får jag sota för att jag bara kör på mina drömmar utan att ens fundera över att det finns andra alternativ hur jag skulle kunna leva livet.

Vilken vettig 25-åring tänker inte på någonting annat än musik? (klart att jag tänker en del på mat och kärlek men ni fattar poängen..)

Det jobbigaste är kommentarer där människor frÃ¥gar om jag inte ska skaffa mig ett “riktigt jobb”. Jag tror inte att jag ska det. Jag ska nog hÃ¥lla pÃ¥ och tramsa mig resten av livet. Jag har för mycket känslor som bubblar inom mig för att jag ska kunna lägga musiken Ã¥t sidan och bara vara Anna Hertzman med 40 avklarade högskolepoäng och 15 ofärdiga.

Jag kommer på mig själv att jag har varit så fokuserad på mina drömmar så jag har glömt bort att det finns andra saker jag drömmer om. Det har funnits så mycket fokus och så hårt slit i mitt liv de senaste åren så jag har glömt att jag vill annat också. Jag har alltså nu fattat att man kan göra andra saker vid sidan av en bra och fokuserad målbild. Att träffa vänner, uppleva nya platser och bara vara någon annan än mitt jobb.

Men om sanningen ska fram så är jag kanske helt jobbfri kanske 1 timme om dagen. I snitt. Jag lever med och i detta alltid och hela tiden. Det är nog inte bra för varken kroppen eller själen men jag kan inte låta bli. Jag har bestämt mig så förbannat hårt för mina mål så jag inte vågar släppa dem mer än i några minuter.

Jag läser igenom det jag skrivit i detta inlägg och inser att jag är galen. Februariångesten gör att jag får panik över att jag lägger alla mina vakna tankar på någonting som har så lång väg kvar. Någonting som kanske inte ens kommer vara mitt yrke för livet. Tänk om jag någon dag byter bransch och inriktning i livet och då inser att jag mellan 18-30 år inte gjorde någonting annat än att leva för min musik.

Fast jag kanske då också är nöjd med att jag gjort allt jag kunde, och lite till.